Att uppfinna ensamheten
Paul Auster
»EN DAG FINNS det liv. En människa till exempel, vid bästa hälsa, inte ens gammal, har aldrig varit sjuk. Allt är som det har varit, som det alltid kommer att vara. Hon lever från dag till dag, sköter sitt, drömmer bara om livet som ligger framför henne. Och plötsligt inträffar döden.«
Så börjar Att uppfinna ensamheten, Paul Austers gripande och personliga meditation om faderskap. Den första delen återger författarens minnen och känslor efter hans fars plötsliga död. När han går igenom faderns efterlämnade papper får han för första gången reda på en sextio år gammal mordhistoria i familjen, en händelse som kastar nytt ljus över faderns komplicerade och undvikande karaktär.
I del två ändras perspektivet. Nu handlar boken i stället om Paul Austers roll som far till sin förstfödde son, Daniel. Genom en mosaik av bilder, sammanträffanden och associationer behandlar berättaren separationen från sonen, sin döende morfar, och den ensamhet som författandet innebär.
Övers Aris Fioretis
Paul Auster är en av Amerikas mest lysande uppfinningsrika författare.
TIMES LITERARY SUPPLEMENT
Med små och omsorgsfullt valda medel åstadkommer Auster ett fadersporträtt som berör. OTTO MANNHEIMER, DAGENS NYHETER
Författare:
Paul Auster
Åldersgrupp:
Vuxen
Bindning:
Pocket
Pris:
50
Antal sidor:
248
Genre:
Vuxenromaner
ISBN:
978-91-7221-630-3
Lagerstatus:
Boken finns i lager
Författarinformation
PAUL AUSTER, född 1947, är en amerikansk författare. Han debuterade på 1970-talet och fick sitt stora publika genombrott med romansviten New York-trilogin i slutet av 80-talet. Sedan dess har han befäst sin plats i litteraturhistorien genom romaner, poesi, essäsamlingar och filmmanus.
Att uppfinna ensamheten är en sorts klockan noll i Paul Austers verk. Bakom sig hade han ett antal svårsålda dikt- och novellsamlingar; framför honom låg den trilogi som skulle sätta New York på 80-talslitteraturens karta. För några är boken den finaste i författarskapet. En far har nyligen gått bort, ett äktenskap just fallit isär. Kvarstår ”en saknad så stor och så kvävande att han trodde att den aldrig skulle lämna honom”. Här finns känslan och idiosynkrasin, här finns DNA:n till de flesta väsentliga motiven i författarskapet. Och möjligen viktigast: här finns en stil som lämnat det tillkämpade som kommer sig av att man skriver inte som man kan utan som man bör. Men ännu sätts behovet av ett språk som underordnar sig handlingen inte över dess egenart.
När originalutgåvan utkom på Sun Press i New York 1982 pryddes den av ett foto som använts i de flesta upplagor och översättningar sedan dess. Det rör sig om en trickbild av en man kring trettio, tagen i en fotoateljé vid kusten i New Jersey på fyrtiotalet. Så här skildrar författaren själv den porträtterade: ”Flera kopior av honom sitter runt ett bord, varje bild tagen ur en annan vinkel, så att man först tror att det måste vara en grupp bestående av flera olika män. På grund av den dysterhet som omger dem eller den fullkomliga stillheten i deras poser ser det ut som om de samlats för att hålla seans. Och sedan, medan man studerar bilden, börjar man inse att alla dessa män är en och samma man. Seansen blir en riktig seans” …
Fotot föreställer Austers far som just gått bort när första delen av boken börjar. Texten som följer framkallar en avliden person. Men porträttet av honom förblir öppet, brutet, prismatiskt. Vi möter fadern som gåta – förtrolig fast frånvarande, ett tomrum som gjort för att fyllas med gissningar och förmodanden. Ena gången tar han bilen till hemmet som just sålts och vilar en halvtimme i en främmande bädd innan han upptäcks av den nya husfrun och misstaget klaras upp. Andra gången möter han sitt nyfödda barnbarn, mumlar några innehållslösa ord och skyndar vidare. Tredje gången svävar han med pennan ovanför ett papper, koncentrerad men liksom rådvill, innan han slutligen sänker spetsen och krafsar dit sitt namn. Det är som om fadern ville skjuta upp det ögonblick då han måste bekänna färg – helst på obestämd framtid. Han är den sortens människa som föredrar att hålla sig på ytan, snabbfotad och tyngdlös, sällan ohövlig men evigt undanglidande.
Det finns skäl till detta. Som pojke upplevde fadern hur hans mor sköt sin otrogne make till döds. Senare i livet nämnde han aldrig händelsen med ett ord. Tragedin upptäcks av en slump, av en släkting till författaren som råkar dela flyg med ett äldre par från den lilla stad i Wisconsin där fadern växte upp. Men rymmer de gulnade tidningsläggen om fallet svaret på gåtan? Att uppfinna ensamheten verkar mindre intresserad av att avslöja den stora hemligheten än att frambesvärja en människa i hennes ensamhet. Egenheter och detaljer förtecknas, anekdoter samlas och de korta men överväldigande rusen av lycka skildras då fadern plötsligt kunde skänka sonen sin odelade uppmärksamhet. Likväl gör dessa minnesskärvor främst tomrummet förtroligt. Fadern blir gripbar just i sin otillgänglighet, som gjord av andning och undvikande.
I bokens andra del kastas perspektivet om. Nu har författaren själv blivit far och skildrar förhållandet till sin son. Som nyskild tillbringar han ensamma månader i ett kyffe på södra Manhattan. I anteckningsboken samsas citat med minnen och reflektioner, rädslan över att förlora sonen bearbetas med hjälp av funderingar över Anne Frank, en dikt av Mallarmé, Pinocchios äventyr … Fram växer porträttet av en människa som först i sin ensamhet upptäcker av vilken mångfald hon består. Detta är oändligheten i det ändliga rum som återfinns i nästan alla Austers böcker. Hans självporträtt i tredje person – ”A.” – fördjupar bilden av fadern retroaktivt, gör honom motsägelsefull och levande. ”Jag inser nu att varje faktum upphävs av ett annat faktum, att varje tanke alstrar en likvärdig och motsatt tanke. Omöjligt att säga något utan reservation: han var god eller dålig; han var detta eller detta. Allt är sant. Ibland har jag känslan av att jag skriver om tre eller fyra olika män, varenda en olik de andra, varenda en en motsägelse av de andra.”
Att uppfinna ensamheten är ett paradoxalt prisma, där vad som är son inte kan skiljas från vad som är far. Eller som Kierkegaard noterar i ett av citaten som anförs: ”den som är beredd att arbeta föder sin egen far.” Kanske konstruerar trickfotot på omslaget bokens hemliga huvudperson. Är det inte tomrummet mellan de fem versionerna som egentligen står i centrum – denna ogripbara plats där blickar korsas men aldrig möts? I så fall vill Austers bok ge frånvaron skepnad, kanske rentav kroppsvärme. Som om en människas ensamhet bara kunde delas genom att uppfinnas. En seans, en riktig seans?
Aris Fioretos
Böcker av Paul Auster
-fråga efter dem i bokhandeln eller på biblioteket:
New York-trilogin: Stad av glas 1988, Vålnader 1989, Det låsta rummet 1989; Månpalatset 1990, Slumpens musik 1991, Att uppfinna ensamheten 1992, Den röda anteckningsboken 1993, I de sista tingens land 1993, Leviatan 1993, Mr Vertigo 1994, Hungerns konst: essäer, förord, intervjuer 1995, Ur hand i mun: minnen av en misslyckad början 1998, Timbuktu 1999, Illusionernas bok 2002, Orakelnatten 2004, Dårskaper i Brooklyn 2005, Resor i skriptoriet 2006, Mannen i mörkret 2009, Osynlig 2010